Vår bästa tid är nu

Ljuvliga juni, strålande sol, grönt och underbart skönt. Skolavslutning, födelsedagar och midsommar, helt underbart.

Tisdagar är det full fart, Ellen och Alice är hemma och klarinett och orientering på eftermiddagen och kvällen. Frun jobbar sent och kommer hem lagom till att middagen är klar, skönt att ha hela familjen samlad till middagen. Det är oftast så att familjen är samlad till middagen, känns konstigt när någon är borta på kalas eller annat, tomt liksom.

Är det så att man är onormal på något sätt? Jag har flera vänner (pappor) som är hemma med sina barn samtidigt som man ser/hör att många inte tar ut någon föräldraledighet alls. Man kanske är helt oumbärlig på jobbet?! Har också vänner som jobbar skift och därför aldrig behöver ta ut dagar även om de har mycket kvantitetstid med sina barn. För det är ju trots allt det som jag tycker är viktigt, kvantitet före kvalitet (även om det kan vara kvalité i kvantiteten om jag nu inte krånglar till det).

Det tycker jag nog är föräldrars i allmänhets stora brist, kvantitet. Jag lovar att småbarnstiden inte kommer igen. Man skaffar barn och är hemma en tid. In med dem på förskola för att kunna återgå till arbetet och tjäna pengar igen så att man kan ta med barnen på semestrar där man lämnar in dem på Bamse-klubb så man slipper se dem...

Sedan åker man och handlar fast barnen är på fritids eller förskola "Det är ju så jobbigt att ha med sig barnen när man handlar!" Man kanske till och med ser till att ha kvar dem en stund extra så man får "egen-tid" (som likt "fredagsmys" är ett mode-ord). Jag tror (hoppas, även om jag blir skeptisk ibland) att alla föräldrar gör vad de tror är det bästa för sitt barn, MEN jag tror också att många sätter pengar högst upp på listan. Som Snickarn brukar säga "Bara för att grannen åker till Thailand varje vinter innebär det inte att vi måste göra det!".