Har blivit orientering igen. Tjejerna tycker ju det är kul så det är bara att gilla läget. Det är ju som sagt vare sig mig eller Frun emot. Att stå vid sidan av och se sitt barn idrotta är inte riktigt min melodi, även om det kan vara kul ibland.
Julia gjorde debut i D 10 i fredags och det var lite svårt att göra det på en sprint-bana. Frun såg henne i gråtandes i skogen/parken och sprang sedan efter med Alice på armen och Ellen bredvid, vilken syn. Jag hittade på dem och följde sedan efter henne (själv), hon hade stenkoll resten av banan och hade hon bara kommit rätt till 1:an är jag övertygad om att hon fixat det helt själv.
Efter tävlingen drog vi upp till Vattnäs och åt hemgjord pizza, drack vin och hade det allmänt trevligt hos bästa gudföräldrarna. Mina "extraföräldrar" från Uppsala-tiden var också där och det var kul att träffas.
Ut på tävling idag igen. Jag, Adelina och Ellen sprang, Frun och övriga åkte hem för att Julia skulle gå på kalas. Strålande solsken ända fram till att jag skulle spring i väg till start. Då öppnade sig himlen och iskallt regn öste ner. Orientering när det är som bäst? Ja, det är ju bara att gilla läget även om man fryser om händerna, så det gör ont, när man springer.
Hemma igen återstår det vanliga uppackandet och tvättningen innan jag och Alice satte oss framför tv:n medans övriga tog en tur till medeltidsmarknaden. Det var 6 slagna hjältar som somnade skönt i sina egna sängar denna dag!
Härligt att ni delar samma intresse!
SvaraRadera